Livet går vidare  med eller utan ALS  

Jag har tidigare för några år sedan varit med I en ALS-grupp I Göteborg  Men jag deltar inte längre sedan flera år, dels är det dyrt att åka till Göteborg.

En annan aspekt som för mig är viktigare nämligen den att deltagarna I gruppen som fick

diagnosen  samtidigt som jag, är sjukare än vad jag  För mig känns det så  provocerande att vara med . 

Jag har svårt att åka dit och berätta att min ALS har inte blivit sämre detta året utan jag faktiskt blivit lite bättre genom den träning jag fått, medans jag ser att de andra har blivit sämre.

Jag upplever och har upplevt mig väldigt utanför denna grupp utav olika orsaker. 

ALS-sjuka med track och pegg, påminner mig om min sjuka framtid, den som jag har svårt att hantera den jag inte vill se . 

Jag vet inte vad jag skulle säga ifall jag åkte dit idag. Jag mådde alltid dåligt efter varje träff där alla känslor revs upp och att de som är sjukare påminner mig om det obevekliga I denna sjukdomen, framtiden som jag inte vill ha . 

Beslutet att leva här och nu  och ta vara på det friska och leva mer I nuet växte sakta men säkert fram 

Som om att sjukdomen skulle försvinna ifall jag umgås med friska människor istället för sjuka ? 

Själv förnekelse kanske det !? 

Stödet  för den som upplever gemenskap I en ALS-grupp är väldigt betydelsefull, vilket jag  I början uppskattade men efterhand som tiden gick kände jag att det inte längre handlade om min typ av ALS. 

Det man inte får  glömma  att alla inte är grupp mäniskor där man alltid vill blotta sin ångest och oro över sin sjukdom .